Praktik i Farsta församling och mitt första beredelseord!

Nu har jag börjat min grupppraktik i Farsta församling. Otroligt spännande. Jag måste säga att jag har hamnat i en riktigt bra grupp med praktikanter. För att inte tala om fantastiska handledare i Anders Ekhem och Kristina Lutborg.
Jag fick idag förfrågan om jag ville ha hand om beredelseordet i kvällsmässan. Jag antog utmaningen och tänkte här redovisa mitt resultat:

Psalm 62:2-9

Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer min räddning.

Han är klippan som räddar mig,
min borg där jag står trygg.

Hur länge skall ni ansätta mig,
samfällt storma an
som mot en lutande vägg,
en fallfärdig mur?

De har enats om att störta ner mig.
De älskar svek,
med munnen välsignar de,
men i sitt hjärta förbannar de.

Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.

Han är klippan som räddar mig,
min borg där jag står trygg.

Från Gud kommer min hjälp och min ära,
Gud är min tillflykt, min starka klippa.

Sätt alltid din lit till honom, du folk,
öppna ditt hjärta inför honom.
Gud är vår tillflykt.

Bara i Gud har min själ sin ro!
Vad är ro? Vad krävs för att finna ro? Kostar det mycket tid att finna ro? Eller är ro en attityd i allt vad vi står i?
Jag tycker mig se att ro är något som vi ofta har lätt att välja bort. Vi anser oss ibland ha så mycket att göra att vi upplever att vi inte har tid för ro. Dagens samhälles ledord är ju prestation. I vårt arbete förväntas vi att prestera och arbeta hårt, som gift en god man eller hustru, som förälder en bra far eller mor. Visst känns det ibland som att alla krav på prestation är något som vill ansätta eller storma an som mot en lutande vägg eller fallfärdig mur.
Jag tror inte att ro är en tid med avsaknad av aktivitet. Jag tror man finner ro genom den grund var på man bygger sitt liv. Texten från Psaltaren talar om Gud som en klippa. En klippa som är stark nog att bära upp vårt liv och allt vi står i. Är det inte genom denna klippa som vi finner ro?
Som prästpraktikant så upplever jag den tid jag står inför som väldigt intensiv. Det känns som vi bokstavligen kastas in i de uppgifter som en präst har. Det är absolut ingen nackdel eller något som är fel. Tvärt om är det en välsignelse att få prova på yrket. Men vissheten om att praktiken är en del i bedömning av oss som eventuella prästkandidater skapar en stark stress. Jag tror att mina kollegor kan intyga om de känslor och upprymdhet vi har inför praktiken, men även den bävan vi känner inför att bli granskade och utvärderade.
I den situation vi prästpraktikanet befinner oss i är det viktigt att ha sin fot på klippan. Här är det viktigt att låta klippan vara en tillflykt eller borg av trygghet som skänker ro.

Bara i Gud har min själ sin ro!